Från eftis i Helsingfors till Sfo i Trondheim

Text: Jolin Slotte
Bild: Jolin Slotte och Nardo Sfo

Jolin Slotte jobbade som projektplanerare på Sydkustens landskapsförbund åren 2011-2012. Hon bor nu i Trondheim i Norge med sin familj och reflekterar här över eftisverksamheten i Norge. Jolins båda döttrar går i Nardo skole och på eftis eller Sfo, Skolefritidsordning, som det heter i Norge.

   

Efter klockan tre på eftermiddagen börjar föräldrar samlas i amfiteatern vid Nardo skole i Trondheim. Det är teckenspråkskören och skuggteatergruppen vid Sfo som ska ha gemensam föreställning för föräldrar och andra intresserade.
Vi blickar över läktaren för att hitta lediga platser och jag är överraskad över att så många kommit. Det är sista onsdagen före jul, men julstressen är som bortblåst och föräldrar verkar ha gått tidigare från jobbat, eller tagit en paus, för att se sina barn uppträda.
Vi sätter oss på lediga platser, jag och vår ivriga sexåring som räknar upp namnen på eleverna som väntar på scenen på att få komma igång. ”Hur vet du vad alla de där heter?” frågar jag, men hon tittar på mig som om hon inte riktigt förstått frågan. ”De går ju i Sfo”, svarar hon. Ja, det förstår jag ju, men ni är ju över 350 elever i skolan. Hur kan du kunna namnen på alla de där? har jag lust att fråga, men föreställningen ska börja och en av dem som ligger under en filt vid flygeln är vår åttaåring som ska spela med i skuggteaterpjäsen. Hon ska vara ett busigt barn, har hon stolt berättat.

Fyra månader tidigare var det mest nervositet och oro vi upplevde när vi första gången korsade elevhavet på skolgården. ”Det är ju så många elever! Hur ska det här gå?” tänkte åtminstone jag och döttrarna höll hårt i våra händer. Språket oroade vi oss inte särskilt mycket för, även om jag blivit varnad om att den trønderska dialekten är en av de svåraste i Norge. Om döttrarna känner sig trygga och trivs kommer det nog att gå bra hade vi intalat oss själva.

Nardo skole och Nardo Sfo

Nardo skole är en barneskole med ca 350 elever i årskurs 1 till 7. I Norge motsvaras vår finländska förskola av 1.trinn, så eleverna är i åldern fem till tolv. Våra döttrar skulle börja på 1.trinn och 3.trinn och från att ha gått i ett lekis med 12 barn och en skola med ungefär 70 elever skulle de slungas in i en norsk vardag med det som vi uppfattade som enorma grupper. Också i eftis.
Skolefritidsordning, eller Sfo som förkortningen lyder, är den fritidsverksamhet som riktar sig till alla barn i 1–4.trinn. Verksamheten är en del av skolans verksamhet, vilket betyder att samma värderingar och grundläggande vision råder som i skolan. Men Sfo får inga medel från skolan, utan det är föräldrarna som betalar för verksamheten. I månadsavgiften ingår en lätt frukost för dem som kommer före åtta på morgonen och ett mål mat på eftermiddagen. En gång i veckan är det varm mat.
Det är dyrare än eftis i Finland, men det mesta i Norge är ju dyrare och dessutom är verksamheten mångsidigare. Till skillnad från eftis i Finland är Sfo också öppet de vardagar som det är skollov.
 
I Nardo skole är Sfo uppdelad i två basgrupper och inalles 167 barn tar del i verksamheten. De flesta har deltidsplats, dvs. upp till 12 timmar i veckan som kan fördelas på dagarna enligt behov.
Mottot för Nardo skole är ”Ett godt sted å være – Ett godt sted a? lære” och för att Sfo-verksamheten ska fungera och vara givande för alla elever har 1.trinn ett eget utrymme och egna ledare, medan 2-4.trinn är tillsammans. Utrymmena delas med skolan, men det är en miljö som inte påminner särskilt mycket om de slutna klassrum som jag är van vid i Helsingfors. Det är luftigt och öppet och det finns många skilda utrymmen att arrangera program i. I Sfo:s regi arrangeras en mängd klubbar och en blick på månadsprogrammet visar mångsidigheten. Utöver teckenspråkskören och skuggteatern arrangeras basket på engelska, innebandy, gym, verkstad, minikockar, musik, bibliotekstimmar, data, och filmvisningar. Dessutom erbjuds eleverna läxhjälp en gång i veckan.

Allt det här skulle inte vara möjligt i en mindre grupp och med färre ledare. Roger Karlsen, som ansvar för hela Sfo-verksamheten vid Nardo skole berättar att de är 17 anställda inom Sfo. Precis som i Finland är de flesta anställda på halvtid. Formellt krävs det i Norge inte någon speciell utbildning för ledarna, det är bara inom ledningen som det krävs högre utbildning. Eftersom arbetsförhållandena inte är de bästa, lönen inte är speciellt hög och med en anställning på 45-50% är det inte ett särskilt eftertraktat jobb. Men, som Karlsen säger, så har han haft tur som lyckats anställa ett så motiverat och välfungerande team.

Janniche Moen, basledare för Sfo vid 2-4.trinn berättar att en stor del av ledarnas tid naturligtvis går till dagliga rutiner och att uppgifterna fördelas enligt ett tydligt schema. Med så många anställda och så många barn kunde det annars bli kaotiskt. Varje eftermiddag inleds med namnupprop för barnen och samtidigt berättar ledarna om den verksamhet som arrangeras just den dagen. Utöver den fortlöpande klubbverksamheten kan barnen välja om de vill spela spel (schack är till exempel väldigt populärt efter att norrmannen Magnus Carlsen blev världsmästare), pyssla, vara ute eller leka inne.

    
 

När barnen har det bra är också föräldrarna trygga

Tillbaka till föreställningen. Skådespelarna i ”Sagan om den lilla röda hönan” får rungande applåder och sätter sig tillbaka på sina platser, medan de som deltagit i teckenspråkskören intar scenen. Det är ett trettiotal elever som gör sig klara och May Elin Olsen och Trude Haagensen Bakken ställer sig med ryggen mot publiken och börjar dirigera, medan bakgrundsmusiken och barnrösterna fyller salen. Sexåringen bredvid mig sjunger och tecknar med i vissa sången och efteråt viskar hon att några av flickorna i kören visat henne hur man ska göra och att hon vill gå med i gruppen efter jul.

Dagen efter möter jag döttrarna på eftermiddagen. Jag överväger vilken basgrupp jag först ska gå till, eftersom jag vet att båda flickorna kommer att klaga över att jag kommer för tidigt. Att de är mitt i någonting roligt.
Och så är det förstås.
När jag kommer in till Sfo vid 2-4.trinn är det omöjligt att hitta åttaåringen. Barn och vuxna hälsar glatt, men ingen dotter syns till. Jag ser bara hennes väninna som snabbt slinker undan när hon ser mig komma. Jag följer in henne till det stora rum som under dagarna är deras klassrum och ser hur väninnan kryper in under ett bord.
”Jag vet att du är där, kom fram!” säger jag med glad, men bestämd röst.
Båda flickorna svarar med att stöna högljutt.
”Okej, jag går först efter din syster”, säger jag och stönet omvandlas till hurrarop.

På basen för 1.trinn sitter den yngre dottern och tecknar tillsammans med sina vänner. Inte heller de blir glada över att se mig.
”Näää, int ännu!” säger 6-åringen.
”Här har gått bra idag igen, antar jag?” frågar jag Sfo-ledaren Åshild Nilsen. Hon har jobbat vid Nardo skole i över tjugo år och har bra koll på det som händer, särskilt eftersom hon under skoltid jobbar som assistent och ser barnen hela dagarna. Eftersom mina döttrar inte har bråttom hem sätter jag mig ner och talar en stund med Nilsen. Hon frågar om jag vill ha kaffe och berättar att båda våra döttrar verkar trivas så bra och också börjat låta ”trønderska”. 
Jag frågar hur hon som Sfo-ledare ser på verksamheten. Hon säger att hon tycker att samarbetet med skolan är väldigt viktig, särskilt när det gäller de yngsta i skolan. För barnen är skoldagen en helhet, i vilken både skolan med lärare och assistenter och inlärning ingår, men också Sfo med allt som hör till det. Eleverna ska känna sig trygga hela dagen och föräldrarna ska känna sig trygga och veta att deras barn har det bra.

        

Vi går hem hand i hand. Döttrarna berättar ivrigt om dagen. Jag berättar att jag ska skriva en artikel om Sfo och gärna skulle höra vad de tycker är det roligaste med Sfo.
– Att man får leka och rita! säger sexåringen utan att tveka.
– Att det alltid finns någonting att göra, säger åttaåringen. Att det alltid finns en vuxen att prata med och fråga råd av, fortsätter hon. Att det är så fritt. Att de vuxna litar på oss. De andra barnen som man kan leka med.
– Ja. Och att man får leka och rita! upprepar sexåringen med ännu högre röst.