Katastrofer och tragedier
- så talar du med barn


Även barn som inte själva drabbats av katastrofen kan behöva hjälp att bearbeta det de hör om i sin omgivning och tar del av genom tv och internet. Det är inte alltid enkelt att veta hur mycket man bör berätta för sitt barn när något hemskt har hänt.

Det finns många webbsidor och organsiationer som har utarbetat råd och material för hur du kan hantera situationer och stöda barnen att bearbeta det som hänt, läs mer på deras egna sidor:

Utbildningsstyrelsens material för stöd i krissituatuioner

Rädda barnen i Sverige

Pelastakaa lapset - Rädda barnen i Finland (på finska)

BRIS i Sverige

 

Att möta sorg

Barn i skolåldern möter svåra och obegripliga situationer ibland. I eftis behöver det finnas en beredskap att möta och finnas till för barn i sorg. Barn kan sörja på många olika sätt. Om det är ett dödsfall eller någon annan dramatisk händelse är det bra att ta reda på hur skolan hanterar situationen. Kontakta skolan och be att också eftispersonalen får komma med på ev. minnesstund ifall dödsfallet berör någon på eftis. När du vet vilken information barnen fått och hur man bemött sorgen i skolan så har du lättare att veta hur du lägger upp sorgearbetet i eftis. Fråga efter skolans handlingsplan vid sorg/kris. Det kan också vara bra att fundera på en handlingsplan i ditt eftis. Ta reda på om det finns en krisgrupp i din kommun/församling så att du har kontaktpersoner ifall det skulle behövas.

Tala gärna om sorg och död med barnen före något dramatiskt händer. Barn i sjuårsåldern tänker och funderar mycket. De tänker på livet och döden. En diskussion i eftis kan börja från en död liten sparv på gården. Du kan också söka fram berättelsen Joakim och himlen på internet, på kyrkans skolhemsida: http://skolanochkyrkan.evl.fi/32-samarbete-vid-kris och skriva ut berättelsehäftet om Joakim som förlorade sin lillabror i en svår sjukdom. Läs berättelsen tillsammans med barnen och diskutera.

Några situationer som kan föra med sig sorg:


Någon har dött
Skilsmässa där hemma
Sjukdom, hos barnet el. någon i familjen
Flyttning/byte av skola
Bilkrock
Mobbning

 

 

Reaktioner

En sjuåring kan redan förstå att döden är oundviklig och universiell. Trots detta kan de undvika att se döden som ett möjligt alternativ för dem själva. De är konkreta i sina tankar och behöver konkreta uttryck som stöd i sitt sorgearbete (ritualer, ljus, gravsten, foto osv.) De kan förstå döden både som ett resultat av yttre händelser -olyckor och våld och som en verkan av inre processer som sjukdom och hög ålder.

I skolåldern sker en förändring i barns villighet att visa sina känslor. Framför allt är det pojkarna som uttrycker sina känslor i takt med vad kamratgruppen "tillåter". Flickorna har i allmänhet lättare att tala om sina känslor.

När döden möter ett barn i eftis möter den också eftisledare. En del ledare har svårt att tala om död och sorg med barnen därför att deras egna känslor är så starka. Det är bra för varje eftisledare att sinsemellan diskutera om sorgen, den egna känslan av overklighet, om ångest. Många är osäkra över hur man talar om död med barn. Det finns tillfällen då ledaren måste bortse från sig själv och finnas till för barnen. Ett barn får aldrig lämnas ensam med sin sorg.

Vanliga reaktioner:


Ångest
Starka minnen
Sömnrubbningar
Ledsenhet, längtan och saknad
Vrede, beteende som kräver uppmärksamhet
Skuld, självförebråelser och skam
Skolsvårigheter
Kroppsliga smärtor

Ångest
Ofta handlar ett barns ångest om att något skall hända föräldrarna. De är mer rädda för det än att något skall hända dem själva.

Starka minnen
kan etsa sig fast hos barn. I kritiska situationer lagras minnena på ett annat sätt än vanligt. Om barnet blir vittne till dödsolyckor kan detta etsa sig fast som en inre "videofilm". Intryck kan fästa sig i alla sinnen så att starka minnesspår skapas. Intryck via hörsel, lukt och beröring kan senare visa sig som plågsamma minnen.

Sömnrubbningar är vanliga hos barn som sörjer. De kan ha svårt att somna eller vaknar tvärt. Barnen kan vakna på natten av mardrömmar. De kan t. o. m. utveckla en rädsla för drömmarna och bli ängsliga inför sömnen.

Ledsenhet. Vissa barn gråter mycket över den som är borta. Andra drar sig tillbaka och isolerar sig. Saknaden kan också ta sig uttryck i att man letar efter den döde, man uppehåller sig vid minnet eller upplever den döde som närvarande.

Ilska är ett vanligt reaktionssätt. De kan sparka på stolsben och riva sönder teckningar. De kan rikta sin vrede mot döden, mot Gud, mot de vuxna som utestänger barnen från deras sorg, mot den avlidne för att han svikit osv.

Skuld, självförebråelser kan plåga barnet tiden efter ett dödsfall. Barn kan tro att deras tankar, känslor och handlingar har varit bidragande orsak till det som hänt.

Skolsvårigheter kan visa sig i t ex koncentrationssvårigheter. Tankar och minnen tränger sig på och det kan kännas omöjligt att uppfatta vad läraren säger och vilka skoluppgifter som skall göras.

Kroppsliga åkommor i form av huvudvärk, störningar i mag- och tarmfunktionen eller muskelvärk är välkända symtom när det gäller barn i sorg.

Något barn kan reagera med att gå tillbaka till en tidigare utvecklingsnivå. De blir "barnsligare" under en period, kan lägga sig till med barnsligt tonfall, bli klängiga och kräva uppmärksamhet. Barn kan också börja fantisera på olika sätt omkring dödsfallet eller den döde. Ett eftisbarn som förlorat sin mor i en dramatisk bilkrock talade ofta om filmen E.T. Barnet upprepade: " E.T. dog men E.T. kommer tillbaka. Fantasin kan grunda sig på falsk information från de vuxna och barnet kan bilda sig felaktiga och skrämmande uppfattningar.

Det är bra om barnet förbereder sig för att träffa sina eftiskamrater. Det kan kännas bra att få vara med och besluta om vad som skall berättas för kamraterna. Det är också bra om kamraterna vet, varför det är viktigt att berätta öppet och naturligt om det som hänt.

Hur berättar man att någon dött?

Att berätta att någon dött är i första hand förälderns uppgift. Ibland faller uppgiften på en lärare eller en barnledare. Då är det bra att tänka på ramen omkring situationen. Det bör finnas tid så att man kan sätta sig ner med barnet på en lugn plats.
Man kan t ex säga: " Jag vill att du förbereder dig på något mycket tråkigt. Det har hänt en olycka med din pappa. När han svetsade blev det en explosion och han skadades mycket svårt. Skadorna var sådana att man räknar med att han dog på en gång."
Budskapet om att någon dött skall innehålla de fakta man känner till. Det är mycket viktigt att informationen är korrekt. Var noga med att det du säger är sant och att du själv kan stå bakom dina ord. Barns omedelbara reaktioner på ett sorgebudskap kan skilja sig avsevärt från varandra. De vuxna måste förbereda sig på allt från högljudda protester och förnekanden till gråt och förtvivlan. Om barnet gråter ohämmat är det viktigt att han eller hon får gråta ut. Om barnet tillåter det kan man lägga en trygg arm om det och ta emot de starka känslorna tills de ebbat ut. Barnet får inte lämnas ensamt.

Ta inte till fraser som "nog reder det upp sig" eller "tiden läker alla sår". Tala inte om döden med omskrivningar som "sömn" eller "en lång resa". Det kan ge felaktiga associationer och ge bilder i barnets sinne som de senare har svårt att befria sig ifrån. När man informerar barnet öppet och direkt undviker man att barnet får höra vad som hänt från andra i omgivningen, vilket kan skada tilliten mellan den vuxna och barnet.

Om religiösa begrepp är en naturlig del av barnens vardag så är det bra att använda sig av dem. Då kan man tala om Gud, himlen och Jesus och ett liv efter detta. Man kan t ex säga att Gud kommer att ta hand om mormor nu.

De andra barnen i eftis behöver så fort som möjligt också få reda på vad som hänt. Se barnet/barnen i ögonen när du pratar. Kom ihåg att också kroppskontakten är viktig om barnen tillåter det. En hand på en axel ger budskapet att jag bryr mig om dig och finns till för dig nu. Var närvarande.

Om någon är sjuk eller blir mobbad så visa att du bryr dig om henne/honom så att alla ser det, inte bara bakom hörnet.

Minnesstund i eftis

Vid ett dödsfall är det viktigt att barnen får vara med och bestämma om hur minnesstunden skall ordnas. Den fasta sittplatsen vid mellanmålet är en naturlig symbol för frånvaron. På den kan man placera blommor, innetossorna, ett ljus eller teckningar. Ljusbelysningen har en starkt symbolisk innebörd. Att tända ett minnesljus uttrycker sorg och saknad.

Ledarens uppgift är att kanalisera elevernas sorg på ett konkret sätt. De symboliska ritualerna uttrycker direkt de innersta känslorna och tankarna och strukturerar dem. De har en befriande inverkan. Man kan också ha en minnesstund ute i naturen eller i kyrkan och sitta tyst tillsammans och lyssna på musik eller läsa någon dikt. Det finns andra saker man kan göra med barnen t ex. plantera ett träd eller rita tröstekort till föräldrarna. Möjligheterna är många och barnen själva har ofta de bästa idéerna.

Samtal i eftis

Det är bra att ordna en samling och tala om det som hänt. För en ledare kan det vara tungt att ensam bära ansvaret. Om det i skolan finns en kris- eller elevvårdsgrupp är det bra om en medlem i en sådan är närvarande.

Samlingen kan struktureras så här:


öppning
fakta
tankar
reaktioner
information
avslutning


Under öppningen berättas vad som kommer att ske under samlingen och varför det sker. Vikten av att tala betonas, eftersom det hjälper att förstå det som hänt. Till en början känns det smärtsamt att tala. När diskussionen kommit i gång blir situationen lättare.

Reglerna för diskussionen måste också göras klara. Barnen får inte berätta för utomstående om sina kamraternas tankar, känslor och rädslor. Man berättar om sina egna tankar, inte om andras.
Man får inte efteråt göra narr av någon på grund av hans ord eller reaktioner. Det är tillåtet att gråta och att bli förargad. Ett barn får inte säga till någon att det inte var passande.
Var och en talar för sin egen del och ingen är tvungen att tala.

Då fakta behandlas får barnen tala om hur, av vem och var de fick veta om det inträffade. Detta hjälper att skapa en helhetsuppfattning och ger en möjlighet att rätta till missförstånd. Vid diskussionen blir det klart om saken har berört något barn mer än andra. Detta är viktigt för att man skall kunna förstå eventuella följder.

Också eftisledaren berättar vad hon vet. Det är bra att på förhand skaffa sig nödvändiga kunskaper om händelsens förlopp och eventuella orsaker. Barnen har ett stort behov av konkreta fakta. Efter en traumatisk händelse måste man ta itu med rykten och felaktiga uppfattningar, annars sprider sig den s.k. ångestsmittan som en löpeld. Om händelsen behandlas i tidningarna, är det bra att tillsammans gå igenom tidningsurklippen. Detta är viktigt, eftersom tidningarnas berättelser bara delvis stämmer överens med det som eleverna har hört och sett.

Då man frågar barnen vad de tänkte då de hörde om det inträffade, framför de automatiskt en skildring av sina reaktioner och intryck. Därför är det svårt att skilja tänkandet från reaktionsskedet. Det är viktigt att undvika frågor som "Hur kände du det när du fick veta om saken?", eftersom de snarare hindrar än hjälper en diskussion. Det vore bättre att fråga t.ex.: "Vad upplevde du som värst?"

Om barnen blivit ögonvittnen till ett dödsfall, måste de få klä sina intryck och tankar i ord. Om iakttagelserna gås igenom i detalj, mister de sin skarpaste udd. Om barnen inte spontant kan ge uttryck för sina erfarenheter, kan man fråga dem direkt t.ex.: "Hörde någon hans rop när bussen körde över honom?" Det är viktigt att också ta reda på barnens fysiska reaktioner såsom darrning, illamående, andnöd osv. När barnen berättar om sina intryck och reaktioner, skall ledaren inte säga t.ex.: "Ja, det är alldeles normalt", utan det är bättre att fråga: "Upplevde någon annan olyckan på samma sätt?" Det är bra för barnen att märka att deras reaktioner är likartade.

När man talar om reaktioner kan barnen berätta hur de reagerade i det ögonblick olyckan hände, hur det kändes senare, hur natten gick, hur det känns nu. I detta sammanhang kan man passa på och tala om sorg, längtan, hjälplöshet, ångest. Barnen sporras att tala om sina drömmar och rädslor, rädslan att förlora självbehärskningen osv.

Man kan hjälpa barnen på traven om de har svårt att tala genom att be dem fylla i följande meningar:


Det första jag tänkte på när jag fick höra vad som hänt var º
Det värsta med det som hänt är attº
Det intryck som är starkast ärº
Det som gör mig mest ledsen ärº

Erfarenheten har visat att tanke- och reaktionsfasen kräver mest tid. I detta sammanhang är det bra att komma ihåg att barn och unga är omtänksamma och respekterar varandra, de kan vara vänliga och ge stöd. Ledaren har som uppgift att få fram elevernas naturliga medkänsla. Hon skall uppmuntra barnen att ta hand om varandra i krissituationer.

Ledaren informerar om de teman som barnen fört fram. Han tar fram likheterna i barnens tankar och reaktioner samt betonar att reaktionerna är normala. I detta skede berättar hon dessutom hur människor vanligen reagerar efter sådana händelser. Det är nödvändigt att säga att ingen behöver reagera på något bestämt sätt för att vara normal.

För att kunna förstå sina reaktioner efteråt är det bra för barnen att veta att ett traumatiskt dödsfall kan inverka på minnet och koncentrationen och att händelsen kan snurra i tankarna i veckor och t.o.m. i månader.

Ledaren kan informera barnen om följande praktiska råd om hur de kunde lära sig att förstå det inträffade bättre:


- tala om det som hänt med era föräldrar
- tala med vänner och kamrater
- gå till begravningsplatsen/olycksplatsen
- gå till kyrkan och bli stilla, lyssna på musik
- skaffa er mer kunskap om det inträffade
- skriv dikter, för dagbok eller något liknande
- gör någonting tillsammans för de anhöriga.

Avslutning; till sist gör man en sammanfattning av det man talat om och planerar senare ev. evenemang. Om ett barn eller en lärare/ledare dött plötsligt, behövs flera samtal. Till sist frågar ledaren om någon sak ännu mal i tankarna eller blev oklar eller vad de tyckte om diskussionen. Ledaren kan uppmuntra barnen att komma och tala med henne senare, om det känns så. Låt barnens sorg ta den tid den behöver. Det kan hända att eftis är den enda plats där barnens egen sorg blir sedd!

Andra uttrycksformer

Att tala är det viktigaste uttryckssättet då man vill hjälpa barn att komma över en traumatisk upplevelse. Ändå är också andra uttrycksformer viktiga i synnerhet ju yngre barn det är fråga om. Att läsa en lämplig bok eller dikter kan ibland ge goda utgångspunkter för samtal. Genom sånger kan eleverna lära sig att behärska traumatiska upplevelser och sångerna minskar känslan av hjälplöshet.

Skapande verksamhet och ett icke-verbalt uttryckssätt lindrar spänning, samtidigt som de erbjuder ett konkret sätt att ge utlopp för tankar och känslor. Olika försvarsmekanismer som annars hindrar behandlingen av plågsamma erfarenheter inverkar nästan inte alls på dessa uttrycksformer.

En del av barnen vill träffa sin döda kamrats föräldrar. Detta väcker blandade känslor hos föräldrarna. Ett besök kan kännas bra, men det känns också illa, eftersom det påminner om ett barn som inte längre finns. För vardera parten är det vanligen bra, om man kan upprätthålla kontakten. Det är bra om ledaren på förhand tar kontakt med föräldrarna och hör sig för om deras åsikt om ett besök av barnen.

Kontakten mellan ledaren och familjen

Då ett barn dör är barnledare ofta osäkra om hur aktivt de borde vara i kontakt med familjen. Många tänker att kontakten bara ökar föräldrarnas börda. Somliga vet inte riktigt vad de borde säga eller göra och väntar så länge att ett kontaktande till slut känns onaturligt.

Erfarenheterna visar att föräldrarna uppskattar besök och samtal. Ledarens uppgift är helt enkelt att uttrycka sin medkänsla. Det är bäst att avlägga ett sådant besök någon dag efter dödsfallet.
I hemmet kan det finnas flera som sörjer. De vuxna kan uppleva sin egen sorg så stor att de känner att de inte riktigt räcker till för sina egna barns sorg. Det kan också hända att vuxna reagerar med ilska och säger oöverlagda saker som de inte menar. Då är det bra att komma ihåg att det hör till det första skedet i en krissituation och att man inte tar det personligt.

Att vårda minnet

Om man tänker flytta bort någonting som påminner om den döde, skall man göra det tillsammans med gruppen och så att barnen själva tar bort det som skall tas bort.

När terminen är slut behöver barnets död uppmärksammas. Man kan också komma ihåg den döde på hans födelse- och dödsdag. Om något barn har mist den ena eller båda föräldrarna är det viktigt att barnet inte känner sig stå utanför i samband med mors- och/eller farsdagen.

Ta vara på dig själv

Att finnas till för barn i kris tar på krafterna och rör om i den egna känslovärlden. Frågor om livets mening, rättvisan i tillvaron eller den egna rädslan för att dö kan göra sig påmind. Det är bra att på förhand bearbeta egna förluster i livet för att inte belasta barnen med sina egna obearbetade känslor. Ibland vet man med sig att man behöver hjälp och stöd i krisartade situationer.

Det är bra att:


-tala med vänner och kolleger om de påfrestningar man utsätts för
-komma ihåg att man inte kan bära barnets sorg utan hjälpa barnet att ge uttryck för sin sorg
-vara försiktig så att man inte tar på sig för mycket på en gång
-dela ansvaret med någon man kan få råd av
-komma ihåg att man för att kunna hjälpa barnet måste ta väl vara på sig själv.

Experthjälp

Experthjälp rekommenderas t.ex. i följande fall:
Det är fråga om mord eller självmord
Barnet har blivit ögonvittne till sina föräldrars eller sina syskons död eller döden var bråd och tragisk

Sammanfattande råd

Öppen och ärlig kommunikation
-Ge förklaringar som passar barnens ålder
-Undvik abstrakta förklaringar
-Minska förvirring och oklarheter
-Använd inte omskrivningar som "resa" eller "sömn" för döden
-Ge tid för tanken att hantera problemen
-Tillåt frågor och samtal
-Var beredd på att samtalen kan bli korta
-Besök kyrkogården
-Acceptera barnens lek
-Gör förlusten verklig
-Visa egna känslor
-Gör sorgen synlig med ljus, kort och blommor
-Låt minnen av den döde vara framme en tid
-Uppmuntra känslomässig bearbetning
-Bevara kontinuiteten i barnets livsrytm: hem – skola – eftis
-Undvik onödiga separationer
-Prata om barnets rädsla för att föräldern eller de själva skall dö
-Prata med barnen om ev. skuldkänslor

Text: Inger Sjöberg
Källa: Atle Dyregrov; Barn i sorg

 

Litteraturtips:


Dyregrov, Atle (1990). Barn i sorg. Studentlitteratur. Lund.

Dyregrov, Atle och Magne Raundalen (1995). Sorg och omsorg. Studentlitteratur. Lund.

Ekvik Steinar (1993) Skolan och elever i sorg. Studentlitteratur. Lund.

Huntley Theresa (1996). Du, barnet och sorgen. Libris. Örebro.

Johnsen Arnstein (1992). Barn sörjer. Verbum. Stockholm. (ett litet enkelt häfte som tar upp de viktigaste att känna till när barn sörjer)

Jonsson Stif och Annika Hagström (1990). En bro över mörka vatten. Cordia förlag. Karlstad.

 

Högläsningsböcker:


Skeie Eyvind. Sommarlandet - en berättelse om hopp. EFSförlag/Verbum.

Norunn Myhve Lund & Wench Hoel Röjne. Flöjten. (En berättelse om Maria 9år vars bror dör.) Marcus Förlag.

Stickney Doris.. Larvar och trollsländor - att förklara döden för barn. Argument Förlag.